Min syn på minimalism

Jag har under nästan hela mitt varit något av en maximalist utan att förstå det. Jag haft många olika dyra och "trendiga" hobbys jag snabbt tröttnat på. Jag har köpt det som är hett trendigt för stunden och samlat på många olika prylar och saker, bara för att jag trott att de på något sätt skulle komplettera mig och mitt liv. Göra mig lyckligare och bättre både i mina och andras ögon! Sen vände livet och jag kom till insikt att materiella ting, är just materiella ting och att tingen inte har någon som helst påverkan på mitt liv mer än den jag själv väljer att ge dem.


Jag började egentligen rensandet här hemma som en form av sorgeprocess. En sorg över att jag inte längre hade det fotfäste jag tidigare haft, att livet inte blev som jag tänkt, att jag var tvungen att hitta en ny väg. Med en kropp som inte längre klarar av allt det jag vill och med en ork som snabbt tynar bort. Jag behövde hitta ett nytt sätt att vara jag.

Jag har alltid varit intresserad av att sortera och organisera och när det kommer till alla dessa små och stora "detaljer" har jag varit och är jag fortfarande något av en perfektionist. Min perfektionistiska ådra ledde mig först till att söka idéer och uppslag till att just organisera och sortera alla dessa föremål som fyllde skåp och lådor, men hur jag än flyttade och plockade så blev det inte bättre. Det slog mig tillslut att det tyngde mig på något sätt att jag fyllt mitt liv och vårt hem med en massa saker som kompensation eller snarare för att hålla upp en fasad av att jag mådde bra och att livet var toppen, när jag i själva verket var sjuk.

Om du visste hur många flyttlådor vi hade här hemma, nästan alla fyllda med obetydliga ting.

Många av idéerna jag hittade i mitt sökande gick ut på att köpa ännu fler föremål såsom förvaringslådor och flyttkartonger för att stuva undan saker bättre och organisera på vinden, i skåp och lådor. 

Jag hittade sida efter sida, blogg efter blogg och bok efter bok med instruktioner och tips om hur jag skulle lyckas bäst med att stuva undan, förpacka, organisera, märka upp och föra katalog över vart sakerna fanns. Det har varit både förvånande men också mycket intressant att läsa och framför allt sätta sig in i allt jobb skribenterna lagt ner i att utforska och utveckla teorier och praktiska tips och trix inom sitt specifika område.

Hur jag som läsare bäst staplar böcker i en Billyhylla eller lägger skedar omlott för att få plats med fler uppsättningar i facket. Hur jag får in så många kastruller som möjligt i köksskåpet eller hur jag bäst förvarar mina vikta kläder i olika genomskinliga plastlådor staplade i lager på lager. Hur jag borde galja mina kläder för att få plats med ännu fler galjade kläder, med hjälp av galjförlängare och krymppåsar och genom att organisera kläderna via färg eller typ av plagg eller markeringslappar på stången ändå har ett hum om vart allt är.

Några av de lite bättre tipsen har jag faktiskt tagit till mig av men de och alla de rent dåliga tips jag hittade löste ändå inte mitt egentliga problem, jag hade för mycket saker runt mig. Det var kärnan till problemet. Lösningen var således inte en Carrie Bradshaw garderob eller ett lyxigt dressingroom till alla mina kläder. Inte fler praktiska eller chica plastlådor eller hyllor i nya förråd eller på vinden till mina saker.

Carrie Bradshaws lyxiga men stökiga garderob. Inget för mig!

Lösningen var att rensa ut saker

Som av en händelse hittade jag bloggen Minimalisterna. Efter att ha läst ett antal av deras inlägg och tankar om minimalism kände jag att jag hittat in på rätt väg. Jag kommer aldrig bli en renodlad Hardcore-Minimalist men jag kan helt klart se mig som en "Svensson-Minimalist". En person som bara omger mig med saker jag tycker om, som tillför mig något och som fyller en funktion i mitt och familjens liv och för mig kan den funktionen finnas på fler sätt, både att föremålet används mer eller mindre frekvent eller att det ligger mig varmt om hjärtat av någon anledning.
Minimalisterna skrev något så klokt i ett inlägg helt nyligen. Något som fångade mig och som stämmer ganska bra med min syn på minimalism.

"Minimalism ska fungera som en tjänare och positiv katalysator och inte som härskare eller diktator kring din livskvalitet, dina personliga mål och värderingar i livet. En minimalistisk livsstil ska hjälpa och underlätta din vardag, inte stjälpa och försvåra den genom att du minimera så mycket att livskvaliteten sjunker. För minimalism är inte ett självändamål i sig."  (Källa: Minimalisterna.se)


Minimalismen behöver inte handla om att bara få äga "100 prylar", att slaviskt avyttra en sak om dagen eller det klassiska en in, en ut. Minimalism för mig handlar om att bara äga det jag behöver och använder. För mig kan det vara att behålla svärmors gamla rostfria hink som jag använder när jag kokar saft en gång om året. Att behålla en uppsättning röda frottéhanddukar, eftersom jag älskar att hänga upp dem i badrummet till julen, det sista jag gör innan jag går och lägger mig kvällen före julafton. Minimalism, eller avyttrande av saker är inte ett självändamål i sig. Det är ett förhållningssätt du har och ett aktivt val du gör att inte skaffa dig fler saker än du behöver. Ett val som påverkar både dig, din miljö och din ekonomi positivt.

När livet ställs på sin spets är det inte dina föremål du tänker på i första hand, det är dina minnen, alla händelser och upplevelser. Dom du håller nära och kära. Du tänker på livet du levt, vad du önskar att du vågat göra och det du inte borde ha gjort alls. Du tänker inte på saker du har i skåp och lådor. Möjligtvis tycker du lite synd om den som en dag ska rensa bort skiten. För den dagen när livet ställt på sin spets inser du att det bara är saker.



Ägodelar och deras värde

Enligt det japanska organiseringsproffset Marie Kondo, grundare till KonMarie metoden, skall man rensa sitt hem efter kategori, det vill säga samla ihop alla sina böcker innan du tar upp dem en och en och funderar på gör den mig glad? Är det en bok du älskar, spara den! Är det en bok du inte ens kommer ihåg, ge bort den!

Hon säger också att man skall respektera sina ägodelar. Då får de ett högre personligt värde och du är mer rädd om dem och saker som du är rädd om vårdar du bättre och då håller de längre. Det betyder att den fina designerväskan inte skall stå som ett smycke i garderoben, den skall användas! Att vara rädd om betyder inte att vara rädd för att använda saker för att de kan bli förstörda. Då är det bättre att byta ut väskan mot en du har användning för.

Marie Kondo säger klokt nog att du först skall rensa ut allt det du inte vill behålla och sedan hitta en plats till var och en av sakerna du behåller. En plats där de sedan skall "bo" och läggas tillbaka på när du använt dem. Om du hela tiden lägger tillbaka sakerna på en specifik plats, hittar du dem lätt när du behöver dem och du behöver inte köpa dubbletter för att saker försvinner. Jag kan dra en jämförelse. Jag ägde en häftpistol när vi flyttade ihop för tjugo år sedan. När vi flyttade till hus behövdes den, men plötsligt gick den inte att finna så en ny inköptes. Några år senare var det samma sak igen. Häftklammern hittade vi men häftpistolen var borta, så en ny köptes. För ett par år sedan hade vi vår första riktiga storstädning i garaget i och med att vi satte upp en lite bättre förvaring. Då hittade vi inte en, inte två, utan fem stycken häftpistoler! Nu äger vi åter igen en och vi vet vart den bor.



I början av resan

Jag är bara i början av vår minimalistiska resa och för mig är det resan i sig som är målet. Jag vet inte vart den kommer leda mig och oss men jag vet att jag nu i skrivande stund, efter att ha avyttrat mängder av saker, sitter här och skriver med en lättare känsla än när jag började resan, där mitt i min sorgeprocess för drygt två år sedan. Jag vill inte lämna jordelivet och bli ihågkommen för att jag lämnar så förbaskat mycket saker efter mig som skall rensas och gås igenom att folk sliter sitt hår. Jag har sett vad det gör med människor runt omkring. Jag vill bli ihågkommen för den jag är och det jag gjort. För hur jag berört mina nära och kära. Jag vill bli ihågkommen för att jag jag lärt våra flickor att det är dom som är värdefulla och inte sakerna de äger...



/ Veronica